13:51:24
Socker och kolhydrater till varje pris!
Ibland blir jag lite trött på att försvara mitt sätt att äta. Jag propagerar inte för andra hur de ska äta så låt mig vara! Efter att ha varit mammaledig i över ett år och inte träffat så många människor och i stort sett bara tagit del av andra instagramkonton,
bloggar och fb-sidor som handlar om LCHF, sockerberoende, carnivore eller träning blev jag lite ställd av att komma ut i arbetslivet igen och bli ifrågasatt över hur jag väljer att äta. Det finns ändå många som är med på tåget och själva har slutat
med socker och gluten även om de inte skulle säga att de äter LCHF. Känns som att det fortfarande finns en skräck för fett, att det skulle vara farligt för hjärtat osv..snark..orkar inte. Sedan finns det en person som hävdar att han tycker precis som
Paolo Roberto: "Du kan äta vad som helst, bara du tränar" Hur ser man då på sockerberoende? Att det bara handlar om dålig karaktär? Eller att alla överviktiga är lata och ohälsosamma? Det känns kränkande att inse att vissa faktiskt tycker så.
Som att jag inte kämpar tillräckligt. Att det inte handlar om biokemi, beroende eller gener. Jag tränar helt enkelt för lite. Så dumt.
Blir också väldigt uppgiven när folk i min närhet, även nära vänner vägrar ge upp sitt älskade socker fast de vet att det gör de sjuka. Som hellre äter mediciner än går till roten av problemet. Vi är inte födda med en medicinbrist! Tänk om du kunde känna
dig frisk på riktigt utan biverkningar! Eller alla dessa substitut! Har själv varit offer för t ex energidrycker så som nocco, eller tänkt att en bar är bättre än en chokladkaka. Visst, du kan alltid trösta dig själv med att en banan är nyttigare
än ett glas cola men det är ju ändå socker som din kropp inte behöver.
LCHF är ingen diet för mig, det är livsstil. Men med det vill jag ändå säga att det inte är lätt alla gånger! Senast igår åt jag av min dotters havrepuffar. Jag har haft magsjuka och ville egentligen inte äta något, men fil och flingor var ändå något
jag kunde tänka mig att äta. Sedan har jag ju kommit till insikt med att jag är en känsloätare. När jag fick veta att vår kära granne hade dött i höstas gick jag raka spåret till köket och bakade en blåbärspaj, LCHF förvisso, men ändå. Jag var ledsen
och ville trösta mig med mat. När dottern tjorvar om nätterna och jag går som i dimma pga sömnbrist tänker jag ibland bara på glass, eller Marabou mjölkchoklad med apelsinkrokant. Lärde mig precis av min hälsovägledare att blodsockret blir svajigt när
du sover för lite så då var det ju inte så konstigt. Men jag har ändå lärt mig att tänka annorlunda! Jag tänker mer på vad min kropp egentligen behöver och det är förvånansvärt sällan choklad faktiskt 😉
Varför är det så läskigt att släppa taget om sockret? (Eller mjölet för den delen som ju blir socker i våra kroppar.) varför anser så många att livsmedelsverkets rekommendationer är det enda rätta? Varför är det så viktigt med frukt? Nu pratar jag inte
om viktnedgång utan om hur vi faktiskt mår. När jag insåg att sockret är boven till mina problem var det ändå enkelt att lägga ner, men jag tar fortfarande en dag i taget och jag proppar min hjärna full med kunskap och insikter.
Det finns ingen quickfix. Inget piller du kan ta som gör dig smal. Skulle det handla om endast vikten är jag hellre tjock och hälsosam än smal och sjuk. Det handlar om hela livet. Att undvika att behöva sjukvård för något du själv kan påverka.
Känner du att du har problem med ditt sockerberoende så finns det hjälp att få! Det finns detoxkurser, grupper på Facebook, du är inte ensam! Varför inte bli frisk? ❤️
